Just nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är numera inte i ett förhållande längre. Jag är singel. Jag smakar på ordet men vill bara spy. Det låter fel, så fel. Det är inte så det ska vara, inte så det varit under så många år. Den personen jag älskar mer än mitt liv valde idag att gå vidare. Utan mig. Utan oss.

Den smärtan jag känner liknar inte något jag tidigare känt, mitt hjärta bankar ibland så hårt att det för ont medans jag ibland måste känna efter två gånger för att ens märka att det slår. Jag vet inte om detta är början eller slutet, det enda jag vet är att jag imorgon rymmer till Stockholm för att ta hand om mig själv och även tillåta mig att bli omhändertagen utav landets finaste pojkar. EPS, my boys.

Antar att det är som i uttrycket man sa när man var yngre; Killar kommer och går, men vänner består.

Nästan. För han var min bästa vän och nu är han borta. Så långt borta.