Hahah. Jag inser hur mycket jag skrattar, och hur ärligt mitt skratt har blivit. Jag känner mig lycklig, fastän jag saknar människor jag älskar. Det känns bra, jag tror att jag börjar hitta mig själv, långt där inne. Mycket dåligt har hänt på sista tiden, men ännu mer bra saker. När jag väl får upp min knuttar My och Johanna så kommer allt att falla på plats. Dör efter mammi och bror dock. Men dom finns där, det vet jag, för det är så fina dom är!

Ett stycke glatt Bam i somras.