På spaning efter den tid som flytt

En gång i tiden var mitt sinne en del utav mig. Hjärtat, själen och tankesättet var i stort sett samma sak, så nära så att man inte kunde särskilja på dom. På många sätt vill jag tillbaka till det, tillbaka till den tiden då  jag kunde skriva direkt från känslorna i mitt hjärta till ord på papper. Jag vill kunna göra det igen, måla med meningar.

Det känns som att det är en del i mig som har försvunnit - en liten, men ack så viktig, pusselbit fattas. Jag kan inte trolla med ord längre, det går bara inte. Känslan jag idag känner är hemsk, jag känner mig ofullbordad. Söndersliten. Jag är inte mig själv utan mina dikter, utan mina långa textstycken med känslor, och endast känslor. Ingen röd tråd, men smärtan i mitt bröst försvinner ut från hjärtevrån och ner på pappret. Bort från platsen där det gör ont, till en pappersbit där jag kan läsa senare för att bearbeta. Den perfekta terapin.

Detta klarar jag inte av att göra längre. Det är något som tar emot något så enormt så att jag inte vet hur jag ska motarbeta det. Känslan kommer inte ner längre. Kanske behöver jag läsa mer igen? Ska nog låna hem Jane Eyre (Charlotte Brontë), På spaning efter den tid som flytt (Marcel Proust - USCH. Hemska 4000 sidor! Men ack som jag kommer att utvecklas!) och Den gudomliga komedin (Dante Alighieri) för att sedan spendera timmar i vinter med en massa koppar te och en filt. Läsa, lida, njuta och bli bättre på det jag förut var bäst på. Att skriva.

Jag återkommer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback