Ibland önskar jag att jag vore lite mer som min mamma. Att jag tog tag i saker. Men det är jag inte och det gör jag inte, i alla fall inte när det är jobbigt och påfrestande.

Nu har jag i vilket fall som helst, efter en hel del tankar, suttit och skrivit ett långt mail till CSN. Med frågor om lån/återbetalning och om möjligheter till att få pengahjälp om jag hoppar på en utbildning nu. Hela historien finns med, nerkortad en hel del. Som P sa, "man får inte känslan av att CSN är mänskliga" men jag hoppas med hela mitt hjärta att det är en storhjärtad person som läser det och på något sätt hjälper mig så att jag kan hoppa på ett program till våren. För det går inte utan pengar till mat.

Plugga, det vill jag verkligen. Vill, vill vill. Vill komma någonvart, lära mig mer, göra allt. Jag älskar att studera, så är det bara.

Jag grät en skvätt. För om jag skulle tagit tag i det här dagen då jag blev sjuk, då skulle jag inte suttit här idag. Men jag är ju inte som min mamma. Tyvärr inte.