Ännu en gång gråter jag. Det gör så jävla ont, men det är på väg åt rätt håll, det vet jag. Det är där mitt hopp ligger, att det blir bättre en dag. Olycka och lycka passar bättre ihop än jag någonsin trodde var möjligt, att motsatta känslor går ihop till en stor klump. Utan den lycka jag har i mitt liv just nu så skulle jag inte orkat att röra mig en meter. Utan människorna runt mig så skulle jag antagligen inte ens ha vetat vad jag heter. Och det är ju inte bra.