Babbel utan röd tråd

Nu har jag bokat biljett. Till hemresan då, alltså. Stockholm - Malmö. Malmö - Stockholm borde det stå. För det är det jag vill, vara här. Missförstå mig inte, jag älskar min hemstad, jag älskar min familj och mina vänner, men det finns inget som håller kvar mig där ändå. Inget starkare, inget som ger mig känslor som tar över. Inget sådant alls.

Stockholm däremot. Det är nytt, fräscht, har jobbmöjligheter, en chans att vara helt anonym, tunnelbana (nu när jag har lärt mig att inte vara rädd för spärrarna), nya vänner och så jävla in i helvetes vidare. Och sen så måste någon lära 08orna att prata ordentligt - jag tar på mig ansvaret.

Jag vill inte hem, men ändå så saknar jag mamma, pappa, bror och vänner. Lilla Indie. Men inte all smärta som är så svår att undvika i en sådan liten stad. Eller ja, i en ganska stor stad, men med massvis med hundratals ställen där jag har minnen utav oss. Utav honom. Och nu också utav smärta.

Säg att jag rymmer, gör det. För det kanske jag gör, men samtidigt är detta något jag vill. Flytta, leva mitt liv, lösa mina problem. Skapa ett kontaktnät som är helt oberoende på folket i Malmö. Helt enkelt.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback