Det kliar i mina fingrar. Dom vill skriva, måla de vackra ord jag förr i tiden levde tillsammans med, i harmoni och med kärlek. Det ser annorlunda ut idag och jag inser att det är som dom brukar säga; det var bättre förr. I mina öron hör jag kärleksförklaringar vackrare än något konkret, meningar om en ljus framtid, tillsammans med den du älskar kommer du att leva ditt liv och jag tror på det som sägs, vågar inget annat men min vilja stretar inte emot.

Mitt hjärta är splittrat, jag vill både skratta och gråta, förvirringen är starkare än någonsin men samtidigt är jag där jag vill vara, med människor jag älskar, under den varma sommarsolen som just i denna stund ligger och sussar gott till John Blunds tysta viskningar.

I det tysta hörs ett dämpat Hallelujah, säger Peter Jöback, och jag inser att jag är trolös. Inte troslös, dock. Tyvärr (?) var min tro inte stark nog att överleva de mörkaste tiderna i mitt liv, och nu står jag här ensam kvar med minnena. Min tro är vetenskapen, men även den tvekar jag på ibland. Ofta. Vem och vad tror jag egentligen på? Är det ens viktigt eller är det något jag funderar över för att undvika de riktiga frågorna? Det jag egentligen undrar är; Hur orkar folk tro? Vad är det de har som jag saknar? Och om det finns en Gud, varför vägleder han inte mig?

Nej. Jag återvänder aldrig till den knasiga perioden i mitt liv som innehöll en gud. Jag tror och litar på tron, men religion? Nej tack. Att ha någonstans att sätta mig för att tänka fritt har jag redan, jag behöver ingen kyrka och inte heller en moské. Jag har mina platser, jag har min egen hörna.

Nu önskar jag nästan att tankarna skall sluta vandra, mina fingrar vill inte mer, musplattan är varm som för att viska att den har fått nog. Har vi alla inte det?

Bam