Känslor är konstiga. Det är egentligen det enda jag har att säga som är värt att läsa, men ändå så kommer jag att fortsätta att skriva. Meningar fulla med gramatiska fel, utan någon röd tråd och med en efterlyst logik. Det känns som att detta är vad jag behöver just nu, en stund för mig själv då jag kan skriva av mig helt och hållet.

Tillbaka till känslorna. Vissa är så tydliga - lycka gör en lycklig och smärta gör en olycklig. Lycka nu kan göra en ont senare medan smärta nu kan göra en gott senare, men det är inte relevant just nu. Vad jag vill få fram, med ord som på ett papper, är de känslorna som inte är lika självklara. Känslor som man inte kan sätta fingret på - gör det ont? Känns det bra? Vad är det jag känner? Just nu känns det som att jag flyter i ett hav fullt med just sådanna känslor. Varannan våg ger mig en kallsup som aldrig förr, nästa får upp mig till ytan. Vilka är kalla och vilka är varma - jag vet inte. Jag vet ingenting, det är där problemet ligger. Förvirringen i min hjärna ligger på max, gasar den bara lite till så vet jag om att vansinnesfärden kommer att sluta i katastrof. PANG! En krock med livet, eller kanske det liv jag omedvetet (eller medvetet?) undviker att leva.

Målare använder färger, jag använder ord. På samma sätt målar vi en bild av våra tankar, vår syn på omvärlden och verkligheten. Det var så det brukade vara åtminstone. De orden jag förr (det var bättre förr!) använde för att måla en tavla full med mina tankar - är puts väck. Det typiska "Bam-aktiga" i texter jag skriver är också borta. Jag vet varken när eller vart dom försvann och jag är inte heller säker på om jag verkligen vill veta svaren. Vissa frågor borde förbli just frågor, har jag alltid tänkt samtidigt som jag lika länge varit nyfiken i en strut.

Nothing is logical, hör jag det eka innanför pannbenet, men ändå så klagar jag på bristande logik i det mesta. Varför söker jag svar på frågor jag inte vill besvara - varför går jag i riktningar mot mål jag inte vill besöka? Än en gång, inga svar. Svar jag på ett sätt inte vill ha, men ändå söker efter. Sökandet i sig borde, _logiskt sett_, innebära att en del långt inne i mig vill veta. Känna av hur det känns att ha kontroll. Igen.

Det är sådan jag är, vill ha kontroll på allt runtomkring mig. Jag kan vrida mig galen nätter långa på grund av frågor så som "Tar Universum slut?" och "Finns det någon högre makt så som Gud?" - men ändå så vill jag inte att forskare ska ta forskningen för långt. Låt mystiken finnas kvar, låt mig vara galen. Om än bara för en natt. Det enda jag ber er om är att besvara frågorna i mitt liv - jag vill ha kontroll.

Gör detta mig olycklig eller lycklig? Gör det ont? Känslor är konstiga, helt enkelt.