Det värsta med vårat uppbrott var inte att min närmaste vän försvann. Faktiskt inte. Det gjorde mer ont, mycket jävla mera ont, att inse att vi inte på väldigt länge varit så nära som vi en gång i tiden var. Jag ville att vi skulle förbli den fina kombinationen vi var. För alltid. Istället så blev vi pojkvän och flickvän. Inget fel med det, men man ska inte kunna lära en gammal hund att sitta, på samma sätt som vi inte hur som helst kunde förändra vår relation. Ändå så trycktes den in i ett fack, där allt till slut formades till det som till slut skulle krossa mitt hjärta. Att vi blev du och jag igen.

Jag står inte ensam, det vet jag om att jag inte gör. Jag är omringad utav världens finaste människor, men dom är inte på den platsen du varit dom senaste åren. Såklart inte, för där var du. Det tragiska är ju att jag kommit på att du faktiskt lämnade den platsen långt innan du lämnade mig. Istället för att kämpa med våra problem tillsammans så särade vi på oss. Det är inte lönt att försöka se det på ett annat sätt för både du och jag vet att det var så det var i slutet. Inte bara i slutet, utan under en väldigt lång tid.

Det är ingens fel, absolut inte. Det var bara inte menat, om man frågar någon som tror på Ödet. Gud ville inte att det skulle ske, skulle en religiös ha kunnat förklara det med. Vi gav varandra mycket, lärde oss mycket men vi höll tillbaka oss själva och varandra när vi var tillsammans, skulle jag vilja säga. Det var så det behövde bli. Det visste vi nog båda, du var dock den enda som ville inse det, och därmed slutade det hela ännu en gång med ett krossat hjärta som tillhörde mig.

Just i denna stunden gråter jag, men ändå så mår jag ganska okej. Det vi inte var redo att ge varandra i slutet var våran tid och hela liv. Någon annan är redo att ta det steget med mig och jag tänker inte tveka. Det känns rätt i mitt hjärta, han får mig att må bra, och därför satsar jag. För min skull. Så som det ska vara.

Min berättelse fortsätter här, livet stannar inte upp för att du inte finns kvar med mig. Snarare tvärtom. När en dörr stängs så öppnas en annan, brukar folk säga. Jag skulle vilja säga att när en dörr stängs så öppnas flera andra! Nu är min feghet, min fantasi och min empati för andra människor dom enda sakerna som stoppar mig. Ingen människa kommer någonsin att ersätta dig, men det nya kapitlet är egentligen inget nytt kapitel. Det är en bok som pågår samtidigt, parallellt med våran historia. Nya människor har och kommer att komma in i mitt liv, ta upp platser i mitt hjärta och sinne. Ingen kommer att ta din plats för att ersätta dig, men det finns och kommer att finnas människor som får mig att må lika bra som jag en gång gjorde med dig. Men snälla, jag säger det igen. Tro inte att någon kommer att ersätta dig. Det är inte så det funkar, det har det aldrig gjort.

Så. Det som gjorde mest ont den dagen var inte att min närmaste vän lämnade mig. Det som gjorde ondast var att jag i den stunden insåg att jag varit längre än jag ens märkt. Det gör jävligt ont att tänka på det.